PAM

I gymnasiet förstod jag inte hur svårt det kunde vara för mina klasskamrater att sätta igång med plugget. De sa alltid: Eeeh, palla plugga. Jag hade så svårt att förstå dom, men idag förstår jag hur ni kände !

När man inte har någon motivation o inget att längta efter då är det svårt att klara av plugget. När man inte kan se framåt och inte trivs med sitt liv/det man gör , då är det så j-vla svårt att sätta sig ner o plocka fram sin bok o börja läsa.
För lixom vem orkar plugga? Är det kul? Vad får man ut utav det? Visst, man bygger upp sin egna framtid. Men ibland är det så svårt att tänka 5 år framåt o säga till sig själv: Jag kommer aldrig mer sitta i skolbänken igen, snart har jag gjort mitt! Jag orkar inte plugga, verkligen inte! Jag vill bara sitta ner o göra inget. Jag vill bara sitta o glo på tv hela dagen helt ärligt. En gång i tiden orkade jag plocka fram mina böcker varje lördag o söndag o sitta 5-8 timmar o plugga. Vad fick jag ut av att plugga så mkt? Jo, jag fick toppbetyg i nästan alla mina ämnen. Jag hade inte ett enda G under hela gymnasiet. Jag fick konstant VG o MVG.

Hur ser mitt liv ut idag då på den fronten? Idag går allt helt ärligt, rent åt helvete. Den första tentan vi hade klarade jag precis på gränsen o denna vi hade för 2 veckor sen klarade jag inte över huvudtaget! Jag misslyckades totalt! Det är absolut första gången i mitt liv jag misslyckas med något! Men som man säger: någon gång måste vara första gången. Jag är inte ledsen för det, ibland måste man ta smällarna för att vakna upp.

Jag förstår äntligen hur vissa klasskompisar kände under hela gymnasiet men jag visste inte att det tog så hårt på en. Jag vet att ni alla ville klara av proven men att det kanske inte alltid gick. Vissa kom inte ens till skolan vissa dagar, och det förstår jag. Man känner sig inte hemma, man vill vara någon annanstans man orkar helt enkelt inte göra något. Jag förstår nu hur det kändes för er.

Hur gjorde jag för att klara av plugget på den tiden är en fråga jag ställer mig själv varje dag. Och egentigen tror jag att jag hade ett mål: Jag ville komma in på juristprogrammet. Men nu när jag väl har kommit in, vad vill jag nu? Vad strävar jag efter? Jag har inget mål insåg jag nyss... och denna utbildning är väldigt krävande o svår. Då något är svårt har jag en tendens att ge upp väldigt fort. Kan ge ett exempel; matte c, det var så tråkigt o svårt. Jag hatade matte lektionerna, jag ville bara sitta i korridoren o dega. Jag tror att jag är sån som person, jag vill ha allting enkelt för mig o då det inte är det då ger jag upp. Idag har jag gett upp !  Jag vill kunna allt o vara allmänt smart, men jag måste inse att jag inte är så smart. Jag har lätt för att lära mig men måste först ta mig tid att lära allt. Det är just denna tid som är jobbig för mig, jag vill ju fatta allt på en sekund dock är det inte jag och det kommer aldrig att bli jag. Nothing comes easy in this world...

Men det jag vill komma fram till är att, när man inte har viljan, motivation eller trivs då blir inget bra. Det är så svårt att kämpa när man är helt tom inombords. Och många gånger handlar det också om lathet, för det gör det i mitt fall...